ÖB var en hund som jag tror många har någon slags relation till. Jag tror fler älgar har fällts under fina gångstånd av passkyttar än på stånd av mig. Ofta blängde han på mig och undrade varför jag inte skjuter då jag istället knäckte en kvist lite försiktigt. Han var en lydig hund med mycket jakt. Om jag inte blåste av han så skällde han utan problem en hel dag och lite därtill. Han hade sina brister och vissa dagar var jag vansinnigt irriterad på honom. Men det glömdes givetvis bort så fort man skjutit nästa älg eller när han på annat sätt presterat på topp igen. Han var välmeriterad både på utställning och jaktprov och förhoppningsvis har han satt ett litet avtryck i framtiden genom sina 21 avkommor.
Han var en väldigt smart hund med mycket självförtroende. Ingen satte sig på honom. En tuffing som inte var rädd för något eller blev det minsta påverkad av lite närkontakt med älgsparkar och annat.
När jag på djursjukhuset tagit beslutet att ta bort honom så fick jag en blick som är svår att beskriva. Jag tror den sa att det är okej husse. Nu kör vi, jag är redo. Hans andning gick ner och blev lugn och en stillhet lade sig i rummet.
